~~ CHAPLIN & BELLA ~~

Solen sken och det var varmt så jag förstod ju att Chaplin inte var jättetaggad för ett hurtigt träningspass och tyckte väl mest det var gulligt när han inte ville sitta kvar på inkallningen utan istället lunkade efter mig när jag var på väg från honom. Men snart visade det sig att det var något som inte alls stod rätt till. Jag satte honom på min vänstra sida och sträckte fram apporten med fick ingen respons..Då blev jag orolig för att han inte skulle ta den i munnen efter allt godis och klickande under lägerveckan fanns ju bara inte i mina tankar. Chaplin vände istället bort huvudet och vek sig liksom bakåt för att sedan förlora medvetandet. Han började krampa, kräktes och skakade väldigt. Anfallet var nog över rätt snabbt, fast det för mig kändes som en evighet! När kramperna lagt sig låg han bara kvar på samma ställe i minst 15 minuter och stirrade ut i luften med tom blick. Jag ringde djursjukhusets akutmottelefon i panik för att höra vad detta kunde vara och vad jag skulle ta mig till. Jag fick svaret att det antagligen rörde sig om ett epileptiskt anfall och att man nog borde kolla upp hans hjärta närmre. Just nu kunde jag i alla fall inte göra mycket utan bara se till hans allmäntillstånd och hoppas på att han inte fick fler anfall.

Vi nästan dränkte Chaplin i vatten som Birgitta snabbt cyklat hem och hämtat. Efter en stunds prat och återhämtning bestämde jag mig för att Chaplin och jag så sakta skulle dra oss hemåt. Från träningsplatsen är det bara fem minuters promenad hem till min mamma och Chaplin verkade pigg och glad igen. Birgitta och Kerstin tyckte att vi nog skulle skjutsas hem istället, men jag tänkte att det är ju inte alls långt och vi är väl utrustade med vatten så det fixar vi..Jag började gå och ringde samtidigt till min mamma som jag nästintill skrämt livet ur över telefon under Chaplins anfall. Jag berättade att Chaplin hämtat sig och att vi var på väg hem.

Vi tog det lugnt och höll oss till skuggan. Chaplin lunkade på och stannade till emellanåt för att rulla sig i gräset. Finns ju inget mysigare än att rulla sig i gräset i skuggan men så här mycket brukar han ju inte hålla på..konstigt. Jag kallade på honom och när han vände sig mot mig blev jag chockad. Han var så svullen i ansiktet att en blandning mellan Dogue de Bordeaux och Bulldog är milt uttryckt! Och detta hade blossat inom ett par minuter. Värre blev det för varje sekund..Jag ringde direkt tillbaka till akutmottagningen och de sa att jag inte kunde göra något själv utan att han måste in direkt för att få kortison. Detta lät som ett stick eller bett av något slag. I panik ringde jag till Birgitta och Kerstin och bad om skjuts till djursjukhuset.

Nu var det bråttom och det kände jag i kopplet när jag tvingade honom med mig mot bilen. Vi slängde oss i bilen och Chaplin fick sitta mellan mina ben i framsätet när vi i ilfart körde mot akutmottagningen. Han var väldigt svullen och lite förvirrad men annars rätt lugn..Plötsligt blev han väldigt orolig och ville upp till mig i knät..Jag lät honom komma upp med frambenen och han vilade sitt huvud mot min axel..Och sedan tog han som ett djupt andetag och allt liv lämnade honom. Jag greps av panik för jag kände hur min hund dog i mina armar! Han blev helt livlös..ögonen föll bakåt, han slutade andas och hjärat lade av! Jag skrek rakt ut ..som om det skulle hjälpa..Sedan satte jag igång med upplivningsförsök på det sätt jag kunde med honom halvliggandes i knät. Jag vet inte vart jag fick mina krafter ifrån men jag gjorde mun mot munmetoden och blåste för kung och fosterland samtidigt som jag skakade och tryckte, skrek och svor!

Precis vid infarten till mottagningen föll ögonen på plats igen och han andades äntligen! Kommer inte riktigt ihåg hur jag bar mig åt men på något sätt fick jag supermankrafter och släpade Chaplin in till väntrummet för att lägga honom på golvet. Kerstin hade sprungit in i förväg för att tala om för heeeela stället att detta misann var ett riktigt akutfall. Hon ryckte i dörrar, dirigerade sköterskor och annan personal och skrämde en och annan innan hon hittade ett undersökningsrum som hon visade oss in i. Chaplin fick en kortisonspruta i nacken och började sakta komma tillbaka. Det diskuterades mycket fram och tillbaka om vad som kunnat framkalla dessa anfall och mycket tydde ju på en allergisk reaktion..men så stark? Och ingen av oss hade sett honom bli biten eller stucken..han var ju kopplad hela tiden. Vi bestämde oss i alla fall för att göra en hjärtröntgen direkt för att kolla hur det såg ut. Resultatet såg fint ut och med många frågetecken, ledsen och förvirrad fick jag lämna över min älskade hund i mottagningens händer för övervakning över natten. Usch så jobbigt det var..ovissheten och tanken på att han kanske kunde få ännu ett anfall och att detta då kanske var sista gången vi sågs..fy tusan säger jag bara.

Kvällen, natten, och morgonen var inte sig lik. Precis allt påminde mig om busige boxern som alltid fanns där.Min älskade hund och bäste vän var inte hos mig och skulle han komma tillbaka?

Jag sov med mobilen på huvudkudden ifall de skulle ringa från sjukhuset under natten. När jag vaknade imorse och insåg att jag för det första faktiskt hade somnat och att jag sedan inte fått något samtal kände jag mig lite lugnare. För om något allvarligt hade hänt så måste de ju ringa..så han levde ju! Jag ringde till sjukhuset och fick reda på att Chaplin hämtat sig bra, svulladen hade lagt sig och natten hade varit lugn. I eftermiddag fick han komma hem!


Det som hände med Chaplin visade sig vara en otroligt stark allergisk reaktion på ett insektsbett eller stick av något slag, antagligen på nosen. Han svullnade upp i ansiktet och ner i luftvägarna, kom i chocktillstånd och hjärtat orkade inte. Jag hade inte en aning om att min hund skulle reagera såhär starkt på ett stick och i detta fallet såg jag inte ens när det hände. Jag hade en otrolig tur att få så snabb skjuts till sjukhuset för hade det dröjt bara en liten stund till så hade min boxerbuse inte varit här längre..Nu har jag fått utskrivet kortisontabletter som löses i vatten och skulle olyckan vara framme så kan jag själv i alla fall lindra symtomen på väg in till sjukhuset. Det är nog en bra idé för alla att ha kortison med sig ut när man är i skogen. Man vet aldrig när olyckan är framme. Jag kommer i alla fall inte lämna huset utan mina kortisontabletter i fickan!

Efter ungefär ett dygn på sjukhuset är Chaplin nu hemma igen. Han var glad att bli hämtad men något förvirrad och såklart väldigt trött efter allt som hänt. Nu ligger han där han ska ligga, där jag vill ha honom..hos mig, med nosen i mitt knä och sover i soffan!

Han hälsar att när han återhämtat sig så kommer bilder och info om vår tid på boxerlägret!